Jag har kommit till en viktig insikt. Den kom som en blixt från klar himmel på vägen hem från provet… Vi talade om just detta problem innan jag startade men då talade vi om en annan hund och inga reflektioner gjordes då… Problemet gäller att hunden skruvar upp sig vid fältarbetet och blir hetare och hetare… Jag har ju själv peppat och arbetat med positiv förstärkning under fältarbetet så att även vi har fått detta tokiga resultat då vi eftersträvat ett intensivare sökarbete… vilket resulterat i att Wilson blir alltför uppskruvad och het… Nu gäller det att hitta tillbaka där vi var innan… Här nedan följer provet… Vi skulle gå i sista par. Vi kom fram vid 11-tiden och då hade de inte ens kommit igenom andra paret. Det skulle bli en lång, väldigt lång väntan. Det bröts vid 13-tiden för lunch. Vi åkte iväg till en restaurang en bit från provet. Väl tillbaka vid 14-tiden så började det att regna. Regnet slutade inte förrän någon gång under natten tror jag... Vinden var också rätt kraftig bitvis. Man kan säga att det var ett riktigt skitväder!!! Efteråt kunde man lugnt säga att jag faktiskt missat den viktiga uppvärmningen som vi alltid går igenom. När regnet öste ner så ville jag inte gå ut alltför tidigt och vi fick lite tidsbrist då de helt plötsligt ropade in oss... Inte bra, Wilson var lite väl het då han suttit i bilen så länge... Väl igång så började provet med att det kom en trippelmarkering. Vi fick börja med att ta in två valfria sedan skulle parkamraten ta den sista. Måste verkligen tillägga att denna del var provets svåraste. Synd att den kom i början innan man blivit varm i kläderna... Den första kom i vattnet till höger, nr 2 kom lite till vänster på land och 3:an kom mitt emellan på land. Wilson drog mot den vänstra men kom lite kort innan han började söka. På vägen ut hade han sprungit 10 meter på land genom meterhög vegetation, simmat 20 meter och sedan upp på land ca 10 meter i högt gräs. Han blev lite kort så jag fick hjälpa honom ut och efter typ två signaler/tecken så hittade han den. Helt okej tyckte jag (Med tanke på vad jag sett de andra hundarna göra)... När jag sedan har honom vid sidan igen så har han riktat in sig på den mittersta och då släpper jag iväg honom med tanken att han ska ta den. När han är typ 5 meter ifrån mig kommer han på att den trillat något i vattnet och viker av 90 grader åt höger... Men tyvärr kommer han aldrig ner i vattnet utan han tror att den trillat i strandkanten bland vassen. Jag ger hon lite tid att förstå att så inte var fallet men tyvärr fastnar han där hela tiden. Jag går in med pipan och försöker få honom ner i vattnet men här gör jag stora allvarliga förarmisstag. När jag borde gett vänsterkommando ger jag istället utkommando vilket han lyder utmärkt... bara det att han inte skulle däråt. Visst ger jag honom vänstertecken samtidigt men husse har sin svarta vinterjacka på sig och dessutom kapuschongen uppe då regnet öser ner. Jag är troligtvis en liten svart skugga som är omöjlig att urskilja med regnet piskande. Här får jag hjärnstopp totalt! Jag håller på att ge vänstertecken men utkommando. Han lyssnar på mina kommando så han gör helt rätt... Men inte kommer han ner i vattnet inte... Väldigt länge håller vi på, jag ser att domaren börjar närma sig oss och vår tid börjar rinna ut... Sista gången tar jag in honom så att han är typ 10 meter ifrån mig och då är det verkligen utkommando som gäller vilket han tar och kommer ner i vattnet och simmar ut mot rätt område där den för länge sidan kastade apporten drivit in i vassen och inte längre syns från där jag står. Vi håller på rätt länge i vassen också innan han hittar den... Jäkla skit, jag får ta på mig detta. Inget som Wilson egentligen kan anklagas för. Jag borde egentligen bestämt vilken vi skulle ta och satt ner handen för att visa han vilken som gällde. Vi hade troligtvis fått ett bättre resultat då... Parkamraten gick tyvärr ur hand på den tredje vilket gjorde att vi då skulle starta på söket. Söket startade lite försiktigt men när jag väl fått honom i rätt område så gick det som tåget. Han fick vind på dem från typ 20 meters håll och alla apporterna, sju, kom in som tåget!!! Under tiden fick parkamraten en dubbelmarkering på vatten på andra sidan... Sedan skulle vi få en dubbelmarkering på en ö framför oss varav vi skulle ta var sin men dessa skulle vi inte ta med en gång utan vi skulle ta en vattendirr till ön vid sidan av mittenön. Parkamraten skulle ta en dirr till ön till vänster men gick ur hand och tog ena markeringen som den skulle tagit efter dirren. När det var våran tur gick Wilson fint i vattnet på skrå ner. Blev lite förvånad att han faktiskt lyssnade och gick åt rätt håll när han fått så stor dragning av markeringarna. Typ två gånger ville han mot markeringarna men jag styrde honom rätt och det gick riktigt bra till rätt ö. Väl framme var hundarna tvungna att komma exakt rätt för att de skulle få apporten i det höga gräster. Wilson lyssnade jättebra och vi höll på ett bra tag, inte för länge, på hyfsat rätt ställe innan vi fick den. Den återstående markeringen plockade han utan hjälp vilket var kanon då vi inte visat bästa markeringsarbetet i början... Under parkamratens sök så skulle vi ta våran dubbel på vatten. Avstånd 40-50 meter. Kastaren stod i en båt uppdragen på ön och kastade första till vänster och sedan till höger. Wilson gick rätt på den högra men kom fel om vinden och blev lite lång. Jag var kall och avvaktade och rätt snart var han tillbaka på rätt ställe och fann den. Nummer två var jag noga med att rikta upp honom rätt. Wilson började jättebra på linjen men vinden och vågorna drog honom åt höger såsom alla andra hundar under dagen. Han kom upp precis till höger om båten och fick vind på dummisarna i båten... och en sådan tar jag tänkte han nog... han höll kastaren sysselsatt med att försvara apporterna... =) Bakom mig hörde jag publiken gapskratta, det såg verkligen jätteroligt ut... Kastaren vann "fighten" och Wilson fortsatte efter rätt apport... Han kom in i rätt område men på fel sida om vinden och så drog han sig ut i vattnet och började letade simma tillbaka mot mig men då gav jag utkommando som han tog och kom exakt rätt och fann den... Vi avslutade med att vi skulle sitta och titta på trippeln och invänta vår apport, den som blev kvar... Här var Wilson riktigt uppe i tempo och ville inte sitta vid min sida. Jag var väldigt nervös att han faktiskt skulle knalla för mig. Han var typ 1,5 meter framför mig och här slog det också över i några pip tyvärr. Efter ett antal arga ord och blickar från mig så förblev han i alla fall kvar... När det sedan blir vår tur har jag tyvärr inte en jäkla aning om vart vår apport ligger. Jag vet vilka parhunden hämtat så jag vet ju ungefär var det ligger. Jag skickar iväg Wilson som kommer hyfsat rätt men fastnar lite i strandkanten på andra sidan. Jag drar ut honom längre ut och då får han vind på den och finner den snabbt, vilken tur... Det var det sista som hände för dagen. Det blev en trea tillslut, mestadels för vårt strul i börja och att stadgan inte var bra. Jag köper detta fullt ut... Inte ska man fara runt kring föraren så man nästan tror att hunden ska dra... Jag tycker ändå att vi visar på allt, efter strulet i början, att vi faktiskt kan ta tecken och har ett väldigt bra samarbete så lite hårt tycker jag nog att det var men samtidigt ska man döma rätt hårt på stadgan... En trea eller tvåa spelar egentligen ingen roll längre... Det är ju ettorna man vill ha... På vägen hem kom jag faktiskt till en viktig insikt! Det är efter fältarbetet på de två sista proven som Wilson har blivit väl het och faktiskt gett ifrån sig pip... Jag har den senaste tiden pressat han väldigt när det gäller just fältarbetet och peppat han att tycka det är skitkul, vilket han numera tycker... kanske lite väl mycket. För varje apport blir han hetare och hetare och tillslut så tappar jag honom och han blir olydig och het... Nu senast kunde han ju ha knallat på slutet... Jag måste hitta tillbaka till där vi var tidigare för att kunna hålla Wilson lugn och fin som han varit tidigare...
| 
